Anskaffandet av en rottweiler borde automatiskt medföra, att man förpliktade sig att ge hunden lydnadsdressyr, när den är mogen för detta. Rottweileraveln har i århundraden varit inriktad på en hund med stor styrka, fullständig oräddhet och en mycket stark vilja. Det torde vara uppenbart, att om man inte har kontroll över en hund med dessa egenskaper, är den farligare än ett laddat, osäkrat skjutvapen. Under nutida förhållanden är det ett absolut krav att en vuxen rottweiler helt och hållet står under förarens kontroll. Och den enda möjligheten att uppnå detta förehållande är lydnadsdressyren.

Men lydnadsdressyren är icke endast medlet till herradöme över hundens uppförande. Lydnadsdressyren är i lika hög grad inträdesbiljetten till en bättre, närmare och mer tillfredsställande samvaro med hunden i framtiden. Först genom dressyrarbetet uppnår man det samspel och den ömsesidiga tillit som är det verkligt värdefulla i att äga en rottweiler.

Varenda ägare kan ge sin rottweiler lydnadsdressyr, om han bara har det tålamod och den bestämdhet som varje hundägare bör ha. För de flesta nybörjare är den bästa - och under alla omständigheter mest tillfredsställande - metoden att delta i kurser, anordnade av dressyrorganisationerna (i Sverige Brukshundklubben). Där har man tillgång till erfarna instruktörers vägledning.

Jag skall dock gå igenom de viktigaste lydnadsövningarna, men lika lite som man kan lära sig att köra bil genom att läsa teorin, lika lite kan man lära sig det betydligt mer komplicerade företaget att dressera en hund genom att läsa i en bok.

För att förstå lite av dressyrens grunder, måste man känna till lite om hundens förutsättningar och möjligheter. Man bör känna till vilken påverkan som har betydelse för att hunden skall förstå vad vi önskar av den.

Först skall man göra klart för sig att hunden inte är i stånd att tänka. Vid tankeverksamhet är det förmågan att genom en räcka tankar nå fram till en slutledning, som eventuellt utlöser en handling. Denna konstruktiva tankeförmåga är inte hunden förunnad. Hundens handlingar är betingade av reflexer eller instinkter.

Det vi speciellt intresserar oss för i dressyren, är de betingade reflexerna – handlingar som utlöses av ett bestämt sinnesintryck.

Hunden förstår inte ett endaste ord av vårt språk, men det ljudintryck som ett bestämt ord ger hunden, kan utlösa en bestämd handling, när handlingen i förväg parats samman med detta ljudintryck några gånger. Ljudet av en order har utlöst en reflexhandling.

Man kan alltså inte förklara något som helst för en hund – dess fattningsförmåga ligger under dess begreppsnivå. I gengäld har hunden ett starkt utvecklat minne för sinnesintryck och gjorda erfarenheter. Den undviker helst saker, som har varit förbundna med obehag, men gör gärna saker som den kommer ihåg som behagliga. Reflexerna blir lustbetonade resp. olustbetonade. Det är mer eller mindre bevisat, att dressyr bygger på dessa två ting.

Först får man hunden till att utföra en bestämd handling, samtidigt som man säger ett bestämt ord i kommandoton. När man så berömmer hunden med ljust tonfall och eventuellt ger den en godbit, när den utfört handlingen, kommer hunden ihåg att utförandet av denna handling medförde något behagligt.

Vetskapen om att hunden lär sig de olika övningarna som betingade reflexhandlingar, gör klart, att de kommandon man ger skall vara korta och klara och ges i samma tonfall, då hunden annars inte får det ljudintryck, som skall utlösa handlingen. Därför skall olika övningar heller aldrig innehålla samma kommandoord, vilket är något det syndas en hel del mot.

Hundens hörsel är i långt högre grad än människans i stånd att uppfatta och urskilja ljudintryck. Denna förmåga, som gör det möjligt för hunden att uppfatta varenda nyans i förarens röst, är av stor betydelse för dressyren. Variationer i tonfall och röstläge är det viktigaste dressyrmedlet, ja, man kan nästan dressera en hund endast med röstläget.

En mörk och grov röst uppfattas av hunden som något obehagligt, även om de ord man säger är berömmande eller positiva, medan en ljus och uppmuntrande ton är som ett kärlekstecken, i synnerhet när den samtidigt förstärks med en godbit. Det är därför av den allra största vikt, att hundföraren lär sig att variera röstläge och tonfall och man skall absolut inte vara rädd för att överdriva – variationen kan helt enkelt inte överdrivas.

Det är viktigt att uppträda lugnt och behärskat, när man håller på med dressyr. Blir man otålig och irriterad, uppnår man endast resultatet att hunden blir osäker. Ett behärskat uppträdande gör att hunden känner tillit till sin herre, och utan tillit är dressyrarbete omöjligt.

Föraren skall vara tålmodig och beredd att åter och återigen ta om samma övning. När man vet, att man skall arbeta upp en reflex, måste man också förstå, att ibland kan det behövas ett stort antal tålmodiga omtagningar, innan resultatet visar sig.

Man kan endast begära av hunden att den skall utföra vad den lärt sig. Den kan ju inte resonera sig fram till något. Och det är mycket viktigt, att man aldrig forcerar fram något. Endast när hunden litar på att man aldrig kräver något av den, som den inte klarar av, får man en lugnt och självsäkert arbetande hund.

I gengäld skall föraren också konsekvent kräva att hans order åtlyds. Eftergivenhet kommer snabbt att göra hunden likgiltig för förarens order. Hunden är av naturen ett flockdjur och har fortfarande en del av ett flockdjurs mentalitet. Flocken regeras av en ledarhund, som kräver blind lydnad, och alla andra hundar rättar sig efter ledarhunden, så länge den är den starkaste. För ägaren av en rottweiler är det mycket viktigt, att han redan på ett tidigt stadium gör klart för hunden vem av dem som är "ledarhunden". Om man någon gång tillåter att hunden tar ledningen, alltså är eftergiven i en eller annan form vid styrkemätning, är slaget förlorat. Hunden kommer då hela tiden att försöka ta ledningen, och en ständig kamp om herraväldet med en hund av rottweilerns storlek och med dess mod och vilja, är ett obehagligt perspektiv. Men om man alltid kräver, att en given order skall åtlydas och uppfyllas av hunden, uppstår det inga problem. Problem uppstår endast, när man ger efter på kraven och tolererar, att hunden låter bli att lyda.

Den första och viktigaste övningen i lydnadsdressyr är linföring. Man skall icke göra sig skyldig till det missförstånd, som jag hör att till och med instruktörer gör sig skyldiga till, nämligen att denna övning går ut på att få hunden att "gå fint", när man går ut med den. Man måste förutsätta, att hunden redan i den tidiga valpåldern lärt sig att följa ägaren i koppel på rastrundan. När man rastar hunden, skall den ha lov att lukta och ta in intryck från omgivningarna.

Linföring däremot är en dressyrövning, vars syfte är att tvinga hunden till att oavbrutet koncentrera sig på förarens handlingar och rörelser. Den skall utestänga alla andra ljud-, lukt- och synintryck och endast uppfatta vad föraren företager sig och säger.

När linföringen blir riktigt och konsekvent utförd, finns ingen bättre metod att helt få hunden "i sin hand".

Hunden vänjes från början vid att gå på förarens vänstra sida och under linföring skall hunden i slakt koppel följa föraren, så att hundens högra skuldra hela tiden är i höjd med förarens vänstra knä, såväl under gång, springande som under vändningar. Hunden skall omedelbart och utan kommando sätta sig, så att den har bröstet utför förarens vänstra ben och med samma fronträttning som föraren, när denne stannar och står stilla. Kommandoordet till övningen är "Fot".

När man skall lära hunden övningen, måste man först ha den i utgångsställning. Den skall då sitta vid förarens sida vänstra sida. Man står med hunden i koppel på sin vänstra sida, håller kopplet i höger hand och lägger vänster hand på hundens vänstra höft. Man ger nu kopplet ett lätt ryck uppåt med höger hand, samtidigt som man med vänster hand trycker lätt nedåt på hundens vänstra höft. Samtidigt kommenderar man "fot" i skarpt tonfall. Det är rycket uppåt med höger hand, som skall få hunden i sittställning. Vänster hand skall bara dirigera rörelsen. När hunden sitter, berömmer man den med ljus röst, och är därefter klar att gå framåt. Man startar med ett lätt ryck i kopplet, så att hunden kommer med, och går så framåt med korta, snabba steg, som verkar animerande på hunden.

Om hunden går bakom föraren, kommenderar man "fot" i uppmuntrande ton samtidigt som man ger linan ett lätt ryck.

Går hunden däremot fram före föraren och drar iväg, ger man ett kort, hårt ryck i linan och kommenderar "fot" i mörk ton.

För att tvinga hunden tätt intill föraren, går man företrädesvis tätt intill häckar, träd eller andra terrängföremål. Man stannar ständigt upp och om hunden inte omedelbart sätter sig av sig själv, tvingar man ner hunden ned att sitta. Man gör snabba vändningar, och var gång hunden är det minsta ouppmärksam, kommenderar man och ger ett kort, hårt ryck i kopplet. Men det är mycket viktigt, att varje gång man måst använda den mörka eller skarpa tonen, ögonblickligen skiftar över till beröm i ljus och uppmuntrande ton, så snart hunden gör som man vill.

På grund av de stora krav på koncentration detta kräver av hunden, kan man endast träna övningen en kort stund åt gången. I gengäld kan man göra övningen ofta.

2-3 minuter ett par gånger dagligen är långt bättre än en timme ett par gånger i veckan. Det är viktigt, att man inte tar ifrån hunden glädjen.

Efter varje dressyrövning är det betydelsefullt, att man snabbt går över till en lekpaus, när man märker, att hunden tröttas.

Några menar, att man bör använda stackelhalsband vid inlärningen av denna övning. Jag kan inte se någon anledning till att använda ett sådant. Ingen av mina hundar har någonsin behövt ha ett stackelhalsband.

När hunden är säker i övningen linföring, är det dags att gå vidare till övningen "fritt följ". Övningen motsvarar linföring och hunden skall följa föraren på samma sätt, men utan koppel. Många börjar denna övning med att ha kopplet på, men släpande, så att de kan trampa på det, om hunden går för långt fram eller vill sticka iväg. Andra tar av hunden kopplet, men behåller det hängande i vänster hand för att ge hunden intrycket av att den fortfarande är kopplad. Bägge metoderna måste sägas vara användbara. Själv har jag alltid föredragit att endast använda röst och rörelse (förflyttning). Om hunden går fram före, stannar man ögonblickligen upp och kommenderar hunden "fot" i mörk ton. Om hunden håller sig för långt bakom, tar man ett par snabba steg, klappar sig själv med handflatan på vänster sida av låret och kallar hunden på plats med "fot " i ett uppmuntrande tonfall. I början kan man gå och prata lite med hunden, för den händelse den känner sig lite ängslig, men man måste hela tiden hålla fast vid, att man liksom vid linföring, ställer krav på hundens hela och odelade uppmärksamhet. Detta är inte någon spatserpromenad. Många föredrar att börja på lugna ställen, men jag har inget emot distraktionsmoment ens i början. Hunden har under linföring lärt sig att koncentrera sig på förarens rörelser och handlingar, och denna koncentration måste den upprätthålla.

Platsläggning är den övning, som av hunden upplevs som det starkaste tvånget. I denna övning skall hunden lägga sig ner, och den skall bli liggande tills föraren ger den tillåtelse att resa sig, oavsett om föraren under tiden går ifrån hunden och kanske helt försvinner ur dess synfält. Detta att hunden helt underkastar sig förarens vilja till och med när den inte kan se föraren, är det bästa beviset på att man har full kontroll på hunden.

Kommandot till denna övning är "ligg", bara detta enda ord. Man hör många hundförare använda kommandona "ligg, bli liggande", och däri ligger kanske en rest av en gammal tro på att hunden kan förstå våra ord och vårt tal och tillägget "bli liggande" skulle därvid förstärka kommandot. Men det blir tvärtom, tillägget urvattnar kommandot, gör det osäkrare och försenar reflexen. "Ligg" betyder att hunden skall lägga sig och bli liggande tills annat kommando ges.

Man startar inlärningen av övningen med att sätta hunden på plats. Man går sedan fram framför den sittande hunden och vänd mot hunden, höjer man höger arm med handflatan mot hunden och lite över dess huvud. Med vänstra handen drar man lite segt nedåt i kopplet, samtidigt som man kommenderar "ligg" i skarp ton. Hunden kommer i de flesta fall att lägga sig. Stretar hunden emot, kan man böja sig fram och gripa om bägge frambenen vid armbågarna och genom att dra framåt få hunden att lägga sig. Detta skall göras samtidigt som man kommenderar "ligg".

Stretar hunden ändå emot, ställer man sig vid sidan om den och samtidigt med att man kommenderar "ligg" i skarp ton, ger man ett kraftigt ryck bakåt-nedåt i kopplet, så att hunden "tippar" bakåt i bakbenen. Hunden skall inte berömmas när den ligger ner, då det endast resulterar i att den omgående springer upp. Men det kan vara bra att tala lugnande till den, medan den ligger ner, om man behövt ta i för att få ner den.

Man gör om övningen tills hunden lägger sig självmant på kommandot "ligg". Nästa steg är, att man går ifrån hunden, medan den ligger ner. Man börjar med ett par steg, men efter hand går man längre och längre ifrån hunden för att till sist gå utom synhåll för den.

Varje gång hunden reser sig utan tillåtelse, är det absolut nödvändigt att gå tillbaka till hunden och lägga den på samma ställe igen. Hunden får inte tro, att den kan "stjäla" sig till så mycket som en meter närmare föraren.

Den första tiden skall övningen alltid avslutas med att föraren går tillbaka till hunden, medan den fortfarande ligger kvar, och berömmer den. Senare kan man ropa och kalla in hunden till gömstället, men man bör då och då gå tillbaka till hunden, så att den aldrig är säker på om den blir inkallad eller hämtad. Detta ger en säkrare platsliggning.

När platsläggningen är befäst som hittills beskrivits, börjar man öva in platsläggning på avstånd.

När hunden springer fritt omkring, kallar föraren på den med namnet och när den vänder sig mot föraren, kommenderas "ligg", samtidigt som föraren sträcker upp höger arm i luften med handflatan mot hunden. (I början skall hunden bara vara ett par meter ifrån föraren.) Den kommer då automatiskt att lägga sig ner. Avståndet utökas därefter gradvis, och när hunden blivit riktigt säker, går man över till att bara sträcka upp armen i luften som kommando. Man ger alltså bara ett visuellt kommando.

Platsläggning på avstånd är utomordentligt nyttigt att kunna. Man kan rädda hunden från att råka illa ut i många situationer både i trafiken och andra sammanhang, när man kan få den att ögonblickligen falla ner på stället, var den än befinner sig, istället för att behöva kalla in den, kanske över en väg eller gata.

Detta är bara de tre allra nödvändigaste övningarna som jag här beskrivit. För att få den riktiga glädjen av hunden, torde det vara nödvändigt att lära den fler lydnadsövningar och som tidigare nämnts sker detta bäst inom någon dressyrorganisation (Brukshundklubben i Sverige). Här är möjligheterna att träffa folk och andra hundar och komma ihop med likasinnade en extra sporre.

Rottweilern är seden tidernas begynnelse skapt som brukshund och i rottweileraveln bör man ständigt ha för ögonen att rottweilern är och förblir en brukshund och lägga vikt på den typ av hund som både karaktärs- och exteriörmässigt har det största bruksvärdet.

Men det nyttar inget till att man avlar fram en bra brukshund, om den inte blir använd som sådan. Därför ligger det också ett stort ansvar hos rottweilerägaren för rasens framtid i bruksmässigt avseende. Rottweiler-ägaren måste alltid visa att hans hund klarar sig i konkurrensen med de andra brukshundsraserna.

Då rottweilerns uppgift som boskapsdrivare och vakthund upphörde, var det i polisens tjänst som den åter- uppstod som brukshund. För närvarande blir rottweilern endast i mycket ringa utsträckning använd inom polistjänsten. Man skyller på att man nu, då det ställs krav på dysplasifri hund, i allmänhet anskaffar hundar som är 12-14 månader gamla och fria från dysplasi. Det finns ett oändligt litet utbud av rottweiler i den åldersklassen, och normalt är det inte heller någon lämplig ålder för ägarskifte, då det gäller en rottweiler. Men därutöver har man en känsla av att de unga inom polisen i dag jämfört med tidigare undviker en så självständig hund. Egentligen är man kanske lite rädd för att denna tunga hund inte skall visa sig tillräckligt uthållig.

I gengäld ser man en glädjande framgång för rottweilern som tjänstehund inom Hemvärnet. Här har rottweilern visat sig särskilt lämplig för alla förekommande uppgifter. Dess lugn och nervfasthet kommer här riktigt till sin rätt och vid bevakningsuppgifter är den oöverträffad.

Som väktarhund är rottweilern likaså ansedd som en helt enastående följe- och skyddshund. När rottweilern går till aktion, har den inga svårigheter att övertyga varje tjuv eller våldsman om det meningslösa i att göra motstånd.

I det civila eller rättare sportsliga brukshundsarbetet förekommer det dessvärre alltför få rottweiler. Varje rottweilerägare som inte har provat på att delta i denna sport, gör sig själv en otjänst. Ingen annan sportgren rymmer väl mer berikande upplevelser än brukshundsporten. Här finner man den ömsesidiga vänskapen mellan förare och hund som bara kan uppnås genom att arbeta tillsammans, genom gemensamma uppdrag och genom konkurrensens glädje och besvikelser.

När man tar i beaktande att rottweilern har förekommit i så ringa utsträckning i konkurrensen inom våra dressyrorganisationer, har de uppnådda resultaten varit anmärkningsvärt bra.

I skyddsarbetet är rottweilern oöverträffad och vid spårning uppväger dess grundlighet till viss del bristen på snabbhet. Vid bevakning med ståndskall är den helt i topp.

Lydnadsövningarna kräver kanske lite längre tid för inlärning på grund av rottweilerns större självständighet, men det en rottweiler en gång lärt sig, det sitter för alltid och därför behöver en rottweiler mycket mindre underhållsträning.

Det har ofta sagts att rottweilern inte har så bra "näsa" som de andra brukshundsraserna, men det är avgjort helt felaktigt. Kanske är den lite svårare att få igång, eftersom en rottweiler av naturen har mindre jaktlystnad i sig, men när den väl blivit upplärd, står den fullt i klass med övriga raser. Alla mina rottweilrar har varit utomordentligt bra och energiska "näshundar", som ivrigt har arbetat förträffligt med såväl spår- som sökuppgifter, ja, jag har till och med framgångsrikt använt en av mina rottweilrar till eftersökning av narkotika.

En förutsättning för att rottweilern skall kunna hävda sig på dressyrplanen och i konkurrensen är dock att ägaren ger den lov att deltaga. Det är rottweilerägarna som skall sörja för att "visa framfötterna".

Hem!

2010-08-14